Hittade en början på en novell som jag skrev för ett, två, tre år sedan kanske. 

Tapeten var blommig. Inte små diskreta rosor eller stora moderna pioner, utan blommig. En såndär gammaldags som inte längre går att köpa med en gulaktig bakgrund och småblommor i rött, blått, rosa och grönt. Såklart fanns där även en matchande bård mitt på väggen. Jag kunde dölja min avsmak när jag kom in i rummet, men det var svårt att få fram ett äkte leende när damen ställde frågan om inte tapeten var underbar.
”Det var min farfar som gjorde iordning rummet åt mig när jag var tio. Sedan dess har det varit oförändrat, förutom bytet av fönster då.”
”Fascinerande.” svarde min man och började fråga om just när fönstren var bytta och när parketten slipades senast.
”Är det okej om jag tittar vidare? De praktiska frågorna är Peters område, jag är mer... inredningstypen.”
”Självklart, det är bara att gå vidare.” Hon log mot mig och fortsatte sedan med parkettslipningspratet.

Jag gick vidare in i köket. Skåpsluckorna var i ek, precis som bänkskivorna, golvet och möblerna. Ljusblå dynor prydde stolarna och pinnsoffan och matchade även kaklet ovanför diskbänken. Allting hade en gammaldags stil, men tittade man bakom luckorna fanns vitvaror av toppkvalitet. De enda moderna som syntes var spishällen, som fanns bredvid den vedeldade gamla spisen. Det var just köket som fick mig att gå tillbaka till Peter och den gamla damen och säga de där tre orden som skulle förändra hela mitt liv.
”Vi tar det.”
”Men, älskling...?”

Vet inte riktigt vad den skulle handla om, vad som skulle hända härnäst, eller ja... jag kommer inte ihåg något. Det enda jag vet är att jag önskar att jag kunde skriva sådär nu, jag har verkligen skrivblockering. Ugh, hatar det.