Hittade en början på en novell som jag skrev för ett, två, tre år sedan kanske. 

Tapeten var blommig. Inte små diskreta rosor eller stora moderna pioner, utan blommig. En såndär gammaldags som inte längre går att köpa med en gulaktig bakgrund och småblommor i rött, blått, rosa och grönt. Såklart fanns där även en matchande bård mitt på väggen. Jag kunde dölja min avsmak när jag kom in i rummet, men det var svårt att få fram ett äkte leende när damen ställde frågan om inte tapeten var underbar.
”Det var min farfar som gjorde iordning rummet åt mig när jag var tio. Sedan dess har det varit oförändrat, förutom bytet av fönster då.”
”Fascinerande.” svarde min man och började fråga om just när fönstren var bytta och när parketten slipades senast.
”Är det okej om jag tittar vidare? De praktiska frågorna är Peters område, jag är mer... inredningstypen.”
”Självklart, det är bara att gå vidare.” Hon log mot mig och fortsatte sedan med parkettslipningspratet.

Jag gick vidare in i köket. Skåpsluckorna var i ek, precis som bänkskivorna, golvet och möblerna. Ljusblå dynor prydde stolarna och pinnsoffan och matchade även kaklet ovanför diskbänken. Allting hade en gammaldags stil, men tittade man bakom luckorna fanns vitvaror av toppkvalitet. De enda moderna som syntes var spishällen, som fanns bredvid den vedeldade gamla spisen. Det var just köket som fick mig att gå tillbaka till Peter och den gamla damen och säga de där tre orden som skulle förändra hela mitt liv.
”Vi tar det.”
”Men, älskling...?”

Vet inte riktigt vad den skulle handla om, vad som skulle hända härnäst, eller ja... jag kommer inte ihåg något. Det enda jag vet är att jag önskar att jag kunde skriva sådär nu, jag har verkligen skrivblockering. Ugh, hatar det.

Nu har jag varit hemma i Linköping i fyra dagar. Men hemfärden var allt annat än rolig. Det började med elfel i Karlstad, där fick jag vänta i två timmar innan tåget kom. Sedan blev det elfel mellan vingåker och katrineholm, ett öppet spår, reducerad hastighet och tågkö. Väl framme i katrineholm var jag "bara" 3 ½ timme försenad. Tåget till Norrköping var några min försenat, och det från Norrköping till Linköping var 20 min försenat. Det enda som var i tid var min buss, som kom tio min före utsatt tid, så där fick jag i alla fall sitta ner i värmen och vänta på att vi skulle åka. Dagen efter vaknade jag med träningsvärk i axlarna och blåmärken på armbågar och knän. 

Resan hem var jobbig, men när jag på tisdagen fick återse några av de personer som jag saknat mest, så var det värt det. Tyvärr har jag tenta på lördag, vilket innebär mycket plugg och mindre social tid. Nästa vecka börjar nästa läsperiod och då får jag återgå till rutinerna igen. 

Från en sak till en annan: För någon vecka sedan fick jag lite skrivlust igen. Klockan var tre på natten när jag öppnade ett tomt dokument och började skriva. Jag kom inte långt, det blev bara en inledning, men förhoppningsvis kan jag fortsätta på den inom en snar framtid. 

"Jag låg och stirrade ut genom fönstret, sömnen vägrade att komma till mig. Trots att klockan var två på natten var det ljust ute. Månens bleka sken lyste upp hela mitt rum och gjorde det omöjligt att somna. Jag suckade högt och vände på mig, kanske skulle det vara enklare att somna med ryggen mot ljuset. Täcket åkte ner en bit i rörelsen och gav mig gåshud över hela armarna, inte nog med att jag låg sömnlös, det var kallt också. Jag slöt ögonen och väntade på att bli bortförd till drömmarnas land. Bilder av honom flimrade förbi och spred ett leende på mina läppar.
”Om du bara visste hur mycket jag saknar dig” Viskade jag och öppnade ögonen för att titta på den tomma kudden bredvid mig. För en sekund tyckte jag mig se honom ligga där, men hans vackra ögon försvann lika snabbt som de kom. Jag suckade högt och kände hur kroppen blev allt tyngre. Tillslut kunde jag inte längre hålla ögonen öppna. Precis innan jag stängde dem såg jag något på kudden bredvid mig igen, men tanken hann inte få fäste förrän jag somnade."

Känner mig oerhört kreativ idag, vet inte vad det är med mig, orden bara "kommer till mig". 

"Om livet var enkelt skulle det inte finnas någon mening med det. Man hade inte behövt kämpa för något, glöden och gnistan skulle försvinna. Det skulle inte finnas några tårar, inget hat, inga negativa känslor. Men allting har sin motsats, så utan negativa känslor finns det inte heller några positiva.
Så förstå då min tveksamhet när det jag velat ha i två år, plötsligt kom till mig, utan att jag kämpat för det. Nog för att jag hört om de som glider fram i livet på en räkmacka, men jag har aldrig räknat mig själv som en av dem. Det fanns ändå en hel del kämpaglöd bakom betygen, och en massa tårar bakom kärleken. Så jag kunde inte låta bli att undra, var det verkligen sant? Hade jag fått precis det jag ville ha?"


Jag har varit duktig idag och faktiskt tränat som jag sagt att jag ska göra. Jag kan nog lyckas att bygga upp en kondition och genomföra cykelvasan till hösten.

Här kommer ett kort citat ur min senaste novell, vill inte lägga upp hela här ifall jag vill använda den i en tävling (får ej vara publicerad innan). Novellen heter "Inte vår tid" och handlar om två väldigt olika personer som möts och med hjälp av varandra bygger de ett nytt liv. 

"Hela mitt liv, nedpackat i lådor. Det kändes så otroligt konstigt när jag stod i min nya lägenhet i Linköping. Det var lådor överallt, märkta med olika färg-och sifferkoder. Blått 0509, sommarkläder, rött 112, prydnader – aktas. Jag öppnade en av garderoberna, tog första bästa låda och började packa upp. Blå + grön 0112, sport och idrottskläder för hela året. Det första plagg jag tog upp väckte genast en enorm saknad inom mig. Jag suckade högt och hängde upp Färjestadströjan på en galge. Det skulle dröja två månader innan FBK spelade borta mot Linköping. Men då skulle jag vara där."

Okej, så jag ska försöka blogga lite innan jag får panik när jag inser att jag inte pluggat något alls inför provet som jag har på tisdag. WOHO! 

Jag är ganska... tom idag. Jag försökte sätta mig ned förut och skriva hur jag kände, men fick inte ut ett dugg! Omöjlighet är nog det enda ordet som kommer upp i skallen på mig. Eller som jag skrev häromdagen "Jag känner omöjligheten förtränga mina nyuppkomna känslor, och de stretar emot, med full styrka" Jag får lite smått spunk på det. 

En positiv sak är dock att jag ska på hockey igen på tisdag. Då mår jag bra. Och så får jag avreagera mig lite efter provet ;) Det är nog det som orsakar min fina blockering... provet. BAH. 

Jag tror tyvärr inte att jag kommer att kunna skriva något vettigt här idag. Det har inte hänt något speciellt i veckan (förutom hockey, hockey och lite mer hockey) och inte heller känner jag något särskilt för något annat. Jag har bara för mycket känslor, samtidigt som jag inte har några alls. Det är bara rörigt inom mig. 

"I thought it would be easy. It was supposed to be one date, nothing else. But of course, like always, I felt something. Some spark or whatever. Now I can't stop thinking about him. He's everywhere. It didn't have to be this way. It could have been easy. If he'd just been boring."

Igår var jag på hockey. Jag stog på ståplats, med hela hejarklacken. Där fanns allt ifrån små 14-åriga tjejer som snackade om "Åh att få vara nära Dick! Åh Dick är så söt! Åh, snart kommer Dick ut på isen" konstant, till några 20-åriga skrikiga killar och gamla fulla gubbar som spottar snus när de skriker på målvakten att han är "lös". En salig blandning kan man väl kalla det. 

Det här var en match som FBK förväntas vinna med typ 5-2 eller något liknande. Istället förlorade de med 1-3. Det kanske är på grund av att jag är tjej, men det gjorde ont i hjärtat på mig när jag fick se och stå på medans Rickard Wallin och Dick Axelsson blev utbuade och kallade bl.a Hora. Om man sett blicken på en hund som vet att den gjort fel, och ser sådär "förlåt mig, jag visste inte" ut, då vet man ungefär hur de såg ut. Åh det gjorde så ont! Sen att stå bland de där killarna som står o skriker på dem... jag var ju inte en av dem! Nog för att de spelade dåligt men jag tycker inte att den typen av kritik är den bästa...

Men, för att komma till kritan. Efter matchen har de en så kallad Fancorner, där man får träffa matchens profil och lirare. Igår var det Marius Holtet och Dick Axelsson. Jag fick en signerad biljett och deras autografer på min Matchtröja! Kände mig som om jag var 14 igen! Pirrade i hela kroppen när jag stod där och väntade. 

Så trots att matchen blev en flopp, så vände det på slutet. Efter den signeringen var det mesta förlåtet. Nu hoppas vi på en uppryckning och att man får stå där på torget i vår och ta emot de Svenska mästarna. Det är trots allt mitt sista år i Karlstad på länge, nog för att jag åker tillbaka då och då och går på någon match men det är inte samma sak. 

Det är dock så, att oavsett vart jag flyttar, så kommer mitt hjärta fortfarande slå för Värmland, Färjestads BK och Hockeyn. 

I fredags var jag då på Peter Jöbacks julkonsert i Göteborg. Det är ganska svårt att beskriva hur bra han är, hur bra konserten var. Dock tyckte jag att Aftonbladet lyckades ganska bra. Länk till deras recension längst ner i inlägget.

Kor 13:4 Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
"Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth. It always protects, always trusts, always hopes, always preserves."

Jag brukar vanligtvis inte citera bibeln, men bara för att jag inte är troende betyder det inte att jag inte finner vissa ord i den kloka. Just detta stycke, från första Korinthierbrevet, är helt underbart.

I want to be moving forward. But right now it feels like I'm going nowhere. I'm stuck in the same shit every day.

night after night, 

En låt som berört mig oerhört mycket just idag, med en vacker text, en vacker röst och ett underbart budskap. Har även en väldigt vacker bild till som jag själv har tagit.



Brolle - Det är hon

Som om hjärtat slutat slå
Våra blickar möttes
Som om det bara var vi två
 
Jag kom från en by du var från stan
Våra vägar möttes
Som om det bara var vi två

När hon tog min hand jag visste redan då

De e hon jag vill leva med
De e hon jag vill åldras med
De e hon jag vill dela alla dar

Du var sexton år
 En själ utan ett sår
 Du fick mig glömma alla svåra år

När hon tog min hand jag visste redan då

De e hon jag vill leva med
 De e hon jag vill åldras med
De e hon jag vill dela alla dar
 
De e hon som leder mig
De e hon som tar mig hem
 De e hon de e hon som jag älskar

Jag kan inte leva ett liv utan dig
 vart du än går finns du inom mig
 Mitt hjärta det brinner det slår så hårt
Men ta min hand vi ska aldrig skilljas åt
Aldrig skiljas åt

De e hon jag vill leva med
 De e hon jag vill åldras med
 De e hon jag vill dela alla dar

De e hon som leder mig
De e hon som tar mig hem
De e hon de e hon som jag älskar
 
 
(klicka på bilden för att få den större)

I said I'd moved on and I'll leave it alone,
But before I walk out there is something that I need you to know,
I got lost in a blink of an eye,
And I can never get back, no I've never got back,
You were not there when I wanted to say,
That you were everything right and it wasn't you but me to change,
Now I got to go it alone,
But I'll never give up, no I'll never give up

What am I fighting for,
There must be something more,
For all these words I've said,
Do you feel anything

I said I'm ok but I know how to lie,
You were all that i had,
You were delicate and hard to find,
I got lost in the back of my mind,
And I can never get back, no I've never got back
You were not there when I needed to say,
I hit the bottom so fast that my head was spinning 'round for days,
Now I gotta go it alone,
But I will never give up, no I'll never give up

Yellowcard - Fighting