Jag har en så väldans underbar kompis. Vi har haft lite struligt med kontakten sen vi slutade gymnasiet och flyttade till två olika städer men vi börjar hitta tillbaka. Och då kommer även min inspiration tillbaka. Jag får någon att diskutera med, och jag vill börja skriva igen. Jag ska börja skriva igen! Tack Cammie!!

Idag har jag fått uppleva hur kort livet egentligen kan vara. Om man har otur får man inte ens leva en dag. Mina tankar går idag till min lärare, som inatt förlorade sin bebis. Jag kan inte direkt säga att jag vet hur det känns. Det finns inga ord. Men jag vet hur det känns att förlora en anhörig. Jag vet hur ont det gör. 

Så därför slog det mig idag, att jag allt för ofta bara rusar hem från skolan, sätter mig vid datorn och spenderar resten av kvällen där. När jag halvsprang mot bussen efter att ha hämtat ut mina nya hockeybiljetter hörde jag en röst i mitt huvud. "Ungdomarna idag är så stressade, det var annat på min tid, då hade vi tid för allt." Jag stannade upp bara hundra meter från busstationen, tittade på klockan, sa högt till mig själv "Vad fan gör jag?", vände på klacken och hamnade på Waynes med en iste i handen och en otroligt god chokladcookie i knät. Och det var inte heller så att jag satte mig ensam vid ett litet bord, nej jag slog mig ned i en soffa vid ett bord stort nog för fyra. Om någon hade velat sätta sig mittemot så hade jag låtit dem göra det, men nej, sånt kan man ju inte göra, det är ju farligt. 

Där satt jag i säkert en halvtimme, sedan gick jag runt, lååångsamt, och fönstershoppade en halvtimme. Sedan gick jag lugnt och sansat till busstationen, satte mig på bussen och åkte hem. Jag fick mig en fin promenad där jag fick tid att tänka på livet, hur fort det kan ta slut och hur fort det kan ändras. Hur lätt det kan byta riktning. 

Min morgon må ha börjat ganska tungt. Men framåt eftermiddagen, då jag fick gå i solens sken och bara njuta, så blev dagen bättre. Jag tog vara på dagen, levde upp till orden som hänger utanför mitt sovrum (carpe diem) och nu känns inte huvudet lika tungt längre. Det sistnämnda kan också bero på att jag fått se FBK vinna på hemmaplan igen! Det var ren lycka. så kallad Tom Cruise Lycka. (Lärt mig något på religionen idag!) För er som inte vet vad jag menar med Tom Cruise lycka så kan ni se för er själva här: http://www.youtube.com/watch?v=GNrB6qpmNwg&feature=related (Den ville inte bädda in videon av någon anledning...)

2010... ett år som inte går att beskriva i ord. En bergochdalbana för stor och läskig för alla världens nöjesparker. Förmodligen ett av de konstigaste åren någonsin. Jag vet med säkerhet att 2011 kommer att bli bättre. Men på ett sätt också lika jobbigt. Jag ska flytta, börja ny skola, lämna mina kompisar i värmland, jobba, resa, plugga och ha allmänt roligt. 

Det är inte helt smärtfritt som jag går över från 2010 till 2011. Det känns lite extra i magen när jag tänker på att jag faktiskt ska flytta ca 23 mil hemifrån. Precis som det känns när jag tänker på studenten i år. Jag antar att jag får ta dagen som den kommer och bara hänga med. 

Jag har i alla fall börjat året bra. En helkväll med mina tjejkompisar, tidig morgon, fin promenad hem från bussen, några åk i pulkabacken hemma och ett bett av pepparkakshuset. Jag kan inte be om så mycket mer. Sen är chansen att jag uppfyller mitt "I år ska jag träna jättemycket och städa i tid och vara ordningssam och göra massa aktiviteter" löfte som jag avlagt i fyra år på raken nu, inte så stor. Jag försöker hårt i några veckor, sen tappar jag bort mig. 

Hoppas att ni lyckas hålla era löften bättre än mig. Skål! För en ny början, och en ny åktur med världens största och läskigaste bergochdalbana!

Har precis fått uppleva sommaren första sommarregn. Ja, okej, det är inte officiellt sommar än, men idag var det upp mot en 25-30 grader i solen och vi satt ute på håltimmarna för att sola! Och jag med min otroliga solupptagningsförmåga har redan börjat få lite färg! Kanske har börjat få en bra grund i tid till skolavslutningen! 

Det började som sagt regna förut, stora biffiga regndroppar. Och sedan kom åskan och blixtarna. Jag är såklart livrädd för åska och blixtar såvida jag inte är hemma (och det var jag såklart inte) så det var lite obehagligt måste jag säga. Speciellt när man kom till torget och man såg blixten på himlen och hörde åskan bara någon millisekund efter. Belysningen på Bergqvist skor försvann också i och med åskan, och jag såg att Burger King hade lite problem med att få sina skärmar att visa menyerna. Inte kul!

Idag var det en sådan där dag då man bara vill ligga kvar i sängen hela dagen. Men även jag insåg att det var dags att gå upp när klockan var elva. Det var längesen jag låg kvar så länge, flera år skulle jag tro. 

Någon timme senare tog jag fram cykeln och drog iväg. Klockan var då 13.37 enligt min mobil. Jag cyklade ner till Tynäsudden, en otroligt fin del av orten där jag bor. Udden består av klippor och jag bara älskar att sitta där och njuta av utsikten efter att ha cyklat. Hemvägen är dock inte lika mysig då den för det mesta består av uppförsbackar på flera hundra meter. Det var lite kallt ute idag, och solen var täckt av moln, så det var inte riktigt lika mysigt på udden som det kunde varit. 

Är stolt över att jag lyckades cykla lika snabbt hem från som ner till udden, med tanke på alla uppförsbackar. 15 minuter tog det, dvs 30 minuter totalt på en mil nästan exakt. När jag kom hem var klockan 14.25. Det var bara att gå in och sätta sig vid datorn, jag har en historiauppsats som ska in på torsdag. Men men... hoppas att jag kan få lite inspiration nu när jag har rensat skallen.