Dagen D var kommen. Sista matchen jag kommer få se från ståplats innan jag åker till Italien. Sista chansen att personligen ge min teckning till #51, Rickard Wallin. Sista chansen att skrika sig hes på en månad. Sista chansen att få jubla och vara sådär äckligt otroligt lycklig. 

He shoots, he scores, GOOOOOAAALLL!! Wallin får äran att göra första målet, sitt 100:e mål i elitserien! (Som dock inte nämns i någon nyhetsartikel än, men speakern sa det tre ggr)

Sedan blev det fyra assist av lagkapten Wallin, och titeln Matchens Lirare var säkrad. Jag blev överlycklig och det var med darr i benen, pirr i magen och ett brett leende jag skyndade till Fancorner efter slutsignal. Där var det tomt. Inte en enda liten junior stod och väntade på Matchens lirare. Det var då oron kom.

Skulle inte wallin komma dit? Var det inget Fancorner idag? Jag och min kompis tog mod till oss, gick in i shopen och frågade. "Nej det är det inte, det är inte det på hela slutspelet." Besvikelsen var enorm. Allt för många barnförbjudna ord snurrade runt i huvudet, inget var dock tillräckligt starkt för att beskriva hur jag kände. Det sög helt enkelt. 

Nu när Walle tillslut blev Matchens Lirare, så har de inte Fancorner. Jag fick inte ge min teckning, jag fick ingen autograf, jag fick inget kort, jag fick inget leende. Istället ställde jag mig vid FBK Center och frös tills min pappa kom och hämtade mig. Tror att jag fick se en förbijoggande Mikael Johansson, men hade helst velat se en Wallin. 

Nu blir det att posta den där teckningen, så kommer den förhoppningsvis fram innan jag drar till Italy. Kanske får man svar också. Det vore ju trevligt. 

Matchen var dock helt otroligt overkligt bra. 7-3 slutade den, mycket jubel blev det, några fina bilder fick jag och en massa massa kärlek.